Vi har ställplats-peakat!

Vakna och komma ihåg att det är varmt, toan är ett hål i golvet, brödet är slut och snart Italientiden också, ja då kan kropp och själ behöva slänga sig i sjön för att komma på bättre köl. Tre minuters promenad från husbilen och sen låg vi och skvalpade i Gardasjön… ett tag, för sedan var det dags att åka mot Verona igen för att lämna tillbaka den trevliga Dacia Duster som vi hyrt ett par dagar. Men först fick bilen bekänna färg: ”ShitshitSHIT MAMMA! Mirri! Mamma bräsade upp bilen i sjutusen kilometer i timmen, körde över spärrlinjerna och nästan prejade bort en annan bil från avfarten!” (Fabian åkte med mig och pratade med Miriam som satt i husbilen med Henric. Liverapporten i detta fall gick nästan upp i falsett.)

Biluthyraren, spöklikt lik Mikael Nyqvist, sken upp när han såg oss och undrade vad vi tyckt om Gardasjön, där han själv bor i en lite ort utmed östra sidan. När vi förklarade oss imponerade och nöjda önskade han oss en fortsatt trevlig resa och välkomna tillbaka.

Ett vingårdsbesök var nästa önskemål och valet föll på Brunelli. Först en föreläsning av en kvinna som pratade god engelska, men med så italiensk intonation att orden ibland förlängdes med det dubbla, vilket gjorde lyssnandet utmanande. Provsmakning, både av vin och en ostbit emellan, och sen lite inköp. Mannen på bild nummer 2, vinodlare i fjärde generationen, tyckte att Albin gott kunde få smaka av det söta dessertvinet. ”I was six years old when I got my first glass to taste!”

Osten var så god, att vi fick tips om en liten butik där den gick att köpa, så dit åkte vi därnäst. Kvinnan i den lilla butiken däremot, kunde inte ett enda ord på engelska. Vi lyckades med kroppsspråk och vår låtsasitalienska göra oss hyggligt förstådda, för ost blev till slut inköpt.

Klockan hade hunnit bli sen eftermiddag och Bolzano verkade vara rimligt avstånd för nästa natt. Det blev co-driverns (min) uppgift som vanligt att leta ställplats och då verkade inte Bolzano nåt att ha. Däremot Merano, en ställplats uppåt en bergssida, det såg riktigt trevligt ut!

Merano, en så fantastiskt vacker stad vi fick åka igenom! Omgivningarna, med hus och kvarter som klättrar på bergssidorna och ser ner på det vackra centrum som vår ondskefulla gps trasslade in oss i – superlativerna strömmade. Men ställplatsen då? Adressförvirring uppstod, då alla orter, namn och gator här i Sydtyrolen står både på italienska och tyska, något som gps:en inte riktigt hajjat. Så det italienska gatunamnet fanns inte, däremot det tyska. Trots att vi är kvar i Italien. Det tog en god stund för mig att fatta och under den tiden var det andra ord som strömmade i kupén…

Äppelodlingar och vinodlingar trängs på varenda sluttning och Henric konstaterade att här måste principen med suterränghus ha uppstått. Husen bokstavligen hänger på de branta bergssidorna! Och brantare skulle det bli. Sakta drog vi oss uppåt, missade en 360-graderskurva och fick vända en bit bort, kom till ett litet exklusivt samhälle som kryllade av både restauranger och hotell och människor i dyra kläder, innan vägen smalnade ännu mer, så smal att vi hade kunnat plocka äpplena från odlingarna vi körde igenom. Plötsligt, mellan äppelraderna, uppenbarar sig ett hus och den trevligaste ställplats man kan föreställa sig.

Familjen bodde i huset, drev restaurangen, jordbruket, ställplatsen, bageriet, de två supertrevliga Berner Sennen hundarna som gick fritt omkring tillhörde dem, liksom de två rödvita katterna som gillade slutspurten av vår räkosttub väldigt mycket. Hela upplevelsen fick åtminstone mig att överväga att bli invandrad tyrolare. Tänk att få äta knödel som denna så ofta man vill!

I morse hade ingen bråttom alls. Utcheckning senast 12, så vi tog god tid på oss. Bad i polen, snabb (5-minuterspolett) men efterlängtad dusch, tid att ligga på solstol och tid att förundras över de väldigt märkliga jordbruksmaskinerna som gick mellan äppelraderna. Tid att njuta varm, men på något vis klarare luft än tidigare och att blicka ner över Merano i dagsljus.

Lämnade ställplatsen Schneeburghof motvilligt, hittade en mataffär där vi handlade innan vi ställde gps:en på Neuschwanstein via Reschenpass och den dränkta byn mellan orterna Reschen och Graun.

I skrivande stund har vi precis hittat en ställplats i Füssen. I morgon blir det Disneyslott, antingen bara utsida, eller ut- och insida. Intresset för gamla stenbyggnader är inte jättestort hos dem i familjen födda efter 1972, så vi får förhandla.

Lago di Garda runt

Efter att på grund av polisärenden hamnat på efterkälken redan från starten på resan runt den vackra sjön, kom vi framåt lunchtid ikapp familjerna H och H i norra änden av sjön, Riva del Garda.

Men vägen dit… Husen! Hotellen! Tunnlarna! Blommorna! Utsikten! Stor osämja uppstod i och omkring vår bil – Henric ville hinna livekommentera allt, som vanligt, Miriam blev sur för att han körde för sakta och att bilarna bakom blev irriterade, Fabian blev sur på Henric för att vi inte hann ikapp familjerna tillräckligt snabbt, Henric blev sur på mig för att jag fotade för lite, alla blev sura på Henric för att han riskerade liv och bil genom att kompensationsfota med sin mobil samtidigt som han körde. Vi kom fram i alla fall och blev alla gladare när vårt sällskap blev större.

En härlig dag med så mycket vackert att titta på att det känns som om intrycksbägaren är fylld till brädden. Strandpromenader, många borgar, ruiner och kyrkor, tusen bouganvillor, hibiskusar och vackra växter och träd – det ska konserveras inombords och njutas i november. Och värmen. Den ska vi också minnas i november. Kanske inte med lika mycket saknad.

Tack för härligt häng, familjerna H och H!

Natten tillbringade vi på ställplatsen la Spiaggia i utkanten av Desenzano, ett stenkast från stranden. För första gången på resan möttes vi av toalett a la hål i golvet, något som mottogs med totalvägran från en i familjen. Gissningar tillåtna.

När vi blåste tjuvkräken, någorlunda i alla fall

Efter en hårt trafikerad (pga lördag) och långsam resa från den ljuvliga ställplatsen i Punta Sabbioni, Al Bateo, via flygplatsen i Verona för att hämta hyrbil, anlände vi Desenzano del Garda och Casa Heder/Haevaker. Alla Ainestrutar glada över omväxlingen i umgänget! Häng på terassen, bad för somliga, ruttplanering inför morgondagens rundtur. Husbilen parkerad på återvändsgatan ett par hundra meter ifrån huset.

När jag under seneftermiddagen gick tillbaka till husbilen för att hämta något, såg jag en man och en kvinna som parkerat sin bil bakom husbilen (inte konstigt alls, många som parkerade på gatan) och gick runt och tittade på husbilen. Packade in sig i sin lilla bil när jag närmade mig och åkte därifrån. Fick en olustig känsla av det hela, så jag rafsade med mig nästan allt av värde – pass, elektronik, mobil, ipad – i en plastpåse, låste sedan bilen och gick tillbaka. Efter middag på den enda, men väldigt trevliga! restaurang som kunde hysa hela 14-personerssällskapet, mer häng på terassen, sällskapsspel för kidsen, gick vi till husbilen för att sova, för att då upptäcka att det varit inbrott.

En ruta krossad, efter att de först misslyckats med att bryta sig in genom bodelsdörren. Tv:n borta, skåp igenomletade, men mini-ipad och sprillans ny gps låg kvar. Upprörda känslor bland barnen, intressant samtal med italiensk polis där allting först sades på italienska, hörbart för både mig och tolken, sedan översatt till mig, sedan mitt svar på engelska översatt till italienska. Björn och Thomas städade glas och lagade fönstret provisoriskt med plast och silvertejp, sen tog vi sängkläder och sov hos familjerna istället. Lättnaden över att alla värdesaker var bortplockade innan tjuvarna gick in var enorm.

På morgonen idag upptäckte Miriam att hennes glasögon och neccessär är borta. Stärker ju misstankarna om att åtminstone en av tjuvarna var kvinna…

Polisanmälan på lokala polisstationen, samtal med försäkringsbolaget i Sverige. Nu kör vi runt Lago di Garda, tjuvarna må paja husbilen, men inte vår semester!

Alldeles, alldeles… underbart!

En rask promenad i fredag förmiddag räckte för att komma till färjorna, som vi med tre minuters marginal fångade 10-avgången på. Varmt men fläktande stod vi och spanade efter Venedig, som vi ganska spontant och därför lite pålästa bestämde oss för. 30 minuters båtresa och vi gled in i den mest trafikerade hann jag någonsin sett. Gondoler, pendlarbåtar, polis, taxis, små sportbåtar, absurda yatcher – allt samsades i ett kaotiskt vatten, där alla ändå tycktes veta exakt hur de skulle manövrera för att missa varandra.

Venedig visade sig såklart vara alldeles fantastiskt.

Sen eftermiddag och kväll tillbringades här:

Två länder, tusen berg

Utcheckning från den sköna Camping Panorama Stadtblick, av tonåringsskäl vidare mot det stora shoppingcentret Europark. Alla ungdomar, även Torpmans, fyndade. Fikapaus i husbilen, innan vi sa hejdå – vi för fortsatt färd söderut, Torpmans norrut.

Av fortsatta tonårsskäl förbjöds vi att ta mindre vägar söderut, nu var det Italien nästa och det pronto!

Blomlådor- och kokommenteringen fortsatte idag, dock med ett annat tema: ”Titta ut, ser ni bergen?! Kolla på det berget! Wow, nu kommer det ännu flera berg! Kolla tunnlar, vi kör igenom berget!” Till slut fick vi nog och sa att ”vi ser också bergen, även utan livekommentering”.

Fortsatt intensivkörning mot Italien. Albin lyssnar på bok, Fabian likaså. Miriam har byggt ett extrasäte åt sig själv, så hon kan sätta fastspänd men ändå se framåt. Tveksamt lagligt kanske, men funkar. Även att sova, men den bilden får tydligen INTE visas här.

I Tyskland och Österrike fungerade vår Brobizz finfint för alla avgiftsbelagda vägar; det har blippat enligt ordning och vi kommer att faktureras för vårt slitage på Autobahn. I Italien däremot, lite mer manuell hantering. Första gången – få en biljett. Andra betalstationen – stick in nyss fådda biljett för avläsning. Trots att den automatiska rösten instruerade på italienska så var det enkelt att förstå. Lite svårare var det att fippla dit biljetten. Stationerna är förmodligen byggda för antingen personbilar eller lastbilar, så med husbil blev det knivigt.

De svenska grannarna på campingen i Salzburg tipsade om en ställplats, inte vid Venedig, utan mitt emot. Vi ställde in den ondskefulla gps:en igen, passerade minst 20 campingar innan ett litet hål i häcken mellan två villor öppnade sig och en pil pekade in i trädgården. Egen liten plats, el, fina badrum, allt för husbilen, wi-fi och färjorna till Venedig med avfärd varje halvtimme, bara några minuter bort.

Vi tog cyklarna till en restaurang vid vattnet, tittade när restauranggäster kom och åkte med sina egna båtar, åt pizza med en halvårsförbrukning mozzarella på, lärde oss några användbara ord på italienska, cyklade utmed piren och sitter nu i den varma kvällen och känner havsluften ända in i husbilen.

Salzburg, så mycket det går!

Köper man som vi, Salzburgkortet med alla inträden betalda, all kollektivtrafik etc, då ska det ju utnyttjas också. Vi gick ut hårt med lokalbussar från campingen till gamla stan, varifrån vi knatade till kabinbanan som tog oss till borgen som tronar över staden, Hohensalzburg. Även den mest motsträvige av oss mjuknade efter ett tag, för utställningarna inne i borgen var väldigt intressanta. Men så varmt och kvavt att det var snudd på hälsofara.

Vi fortsatte knata blad gator och gränder, det ena huset äldre, vackrare och stenigare än det andra. Mättnad på stenhus infann sig ganska snart bland de yngre, blodsockerbluesen började ljuda och lunch var helt nödvändigt.

Barnen i skuggan nöjda, hon i solen inte fullt lika nöjd över att bli stekt.

Mozarts födelsehus var nästa anhalt för att få full valuta för kortet, och där lyckades Henric med konststycket att få Delirium mind-ringsignalen att vråla två gånger i det tysta museet (tack Peter!), samt att fota trots fotoförbud så vakten fick säga till, vänligt men bestämt. Därefter drabbades Henric antingen av värmeslag eller svåra skamkänslor och lämnade byggnaden. Vi andra höll ut ytterligare ett tag och gick runt i Mozartfamiljens våning, läste intressanta texter, såg W.A:s hårlock, plånbok och musikinstrument, originalnoter och mycket annat.

Nästa nödvändighet, inte på grund av kortet, men på grund av staden; Mozartkulor förstås!

Helt enligt plan, men inte mindre roligt för det, så mötte vi familjen Torpman. Tillsammans gjorde vi stan, upplevde ett riktigt blixtrande åskväder, åt mat och tittade på… stenhus. Och kyrkor.

Stads- och matmätta tog vi bussen hem till husbilen, varm som en ugn, så med öppna fönster och takluckor somnade vi, alla nyduschade och nöjda…

…för att någon timme senare vakna med ett ryck av ett dånande regn på husbilstaket, in genom de öppna luckorna, över badlakanen vi hängt på tork ute. Note to self: räkna inte med att vädret vid läggdags håller i sig, samt att Henric är snabbare vid ägodelar i fara än vi någonsin sett förr.

Alpenstraße, allemansrätt, 24% upp, 12% ner

Start i den lilla välmående orten Bad Aibling, där vi stått på en ställplats i natt. På inrådan av Österrikekännare valde vi bort Autobahn till förmån för en mindre väg genom småorter, den ena vackrare än den andra; Alpenstraße. Efter ett tag fick vi belägga Henric med förbud att kommentera vissa saker, till exempel prunkande blomlådor och betande kossor, annars hade vi nog fått fortsätta till fots, vi fyra andra. En osannolikt vacker sjö, vid foten av osannolikt vackra berg, med inbjudande bryggor och hopptorn, fick oss att stanna och byta om till badkläder. 23,8 grader i vattnet, men med en avgift! på sammanlagt 200 kr för att bada i sjön, gjorde att vi vände tillbaka till husbilen och tänkte goda tankar om Sveriges allemansrätt. Med tanke på hur humöret blev efteråt, så hade det varit väl investerade pengar, men det är som bekant lätt att vara efterklok.

Vi fortsatte på snirkliga vägar, med orter kända från Vinterstudion, dissade gps:en som ideligen ville leda in oss på dåligheter och nådde till slut Berchtesgaden. I efterhand hävdar både Miriam och Henric att de såg att det var 24% klättring uppför berget för att nå dit, men vi andra missade det totalt, vilket var tur. Husbilen fick jobba väldigt hårt på 2:ans växel för att komma upp, men det var bara en försmak av vad som väntade. För att komma upp till Kehlsteinhaus, löste vi biljett till specialbussarna som skulle ta oss ca 1000 höjdmeter på ca 15 minuter. Sporadiskt med vägräcken, inga bälten, branta stup, kurvor där bussen nästan mötte sin egen ända, tårar i ögonen på somliga passagerare… men utsikten, utsikten. Så fantastisk!

En annan väg ner, 12% lutning, en stunds letande efter camping i Salzburg och vi har landat på en trång men mysig camping, med utsikt över Salzburg. Campingägaren fick hålla undan en av plommon tyngd gren när han visade oss platsen, här har vi backat och baxat oss in för att stanna en eller ett par nätter. Varmast hittills, men lika sen läggdags som vanligt.

Perspektiv

Husbilen vi åker i är avsedd för 6 personer, om sittgruppen möbleras om till säng om nätterna. Innan detta års resa har vi aldrig behövt göra det, pga tillräckligt korta familjemedlemmar för att sova fördelade på annat vis. Men med stigande ålder på alla, kommer centimetrar, även det på alla. Vi trixar alltså upp och ner sittgruppen morgon och kväll och det är Fabians sovplats.

Det är lite trångt, det kan bli lite kinkigt, lite tjatigt om att plocka undan efter sig – det krävs bra ordning för att vi ska kunna bo så här en längre tid. Men det funkar!

När vi idag möttes av denna skylt, fick våra ”problem” ett nyttigt perspektiv.

Ett stycke fasansfull nutidshistoria, i ord, bild, film, kvarlämnade saker, porträtt och redogörelser, allt tyst och respektfullt intaget av den stora många människor som besökte Dachau idag. Att läsa om hur nationalsocialismen sakta förändrade samhället är en riktigt skrämmande läsning, med inte så få paralleller i nutiden. Ändå en viss abstrakt känsla över det hela, tills vi kom till avklädningsrummet, vars utgång ledde till en gaskammare, vars utgång i sin tur ledde direkt in till krematorieugnarna. Att stå på samma plats som 150 människor i taget stod ihoptryckta, nakna och duschade med gas i 15-20 minuter innan de dog, det grep tag ända in i själen, på oss alla, tror jag.

May the example of those who were exterminated here between 1933-1945 because they resisted nazism help to unite the living, for the defence of peace and freedom and in respect for their fellow men.

Hur en söndag kan se ut

Vakna, konstatera fortsatt regn, himlen lika grå som Allianz Arena när den inte var upplyst. Klockan 10 var det så äntligen dags att gå in i palatset… jag menar idrottsarenan. Stort, coolt, mycket… fotboll. En guidad tur tog oss på en timme runt överallt i arenan, tom in i omklädningsrummet där varje spelare hade en egen plats, utmärkt med foto.

En extremt välsorterad klubbshop fanns naturligtvis i ändan av rundturen och besöket där tog lika lång tid som själva rundturen. Plötsligt är alla i familjen Bayern München-fans?! Kepsar, tröja, tandborste, muggar… Alla nöjda i alla fall, både affären och shoppande Aineströms.

Sen, leta camping. Vi har laddat ner så många appar, läst så många rekommendationer, hittat så många tipswebbsidor, så när vi väl ska lyckas hitta en camping har vi information overload så vi knapp vet vart vi ska titta. Vi hittade dock en, med vett att ta betalt för allt. På floden alldeles intill hördes musik, vrål och skratt, så vi var tvungna att se vad som hände.

Partyflottning! I skytteltrafik! Med liveband på varje!!

Nästa utmaning: kollektivtrafik. Liten buss, späckad med äldre herrar i hela lederhosen-utstyrseln, äldre damer i dirndl, på väg in till centrum på nåt galej. Byte till tunnelbana, sen pendeltåg, och på väg upp mot friska luften möts vi av detta:

Dem Neues Rathaus, der Marienplatz.

Nästa sak på Henrics bucket list; Hofbräuhaus. Helt galet. Ljudvolymen helt brutal – typ 1000 drickande och ätande människor, en bayersk umpabumpa-orkester mitt i smeten, servitörer med upp till 6 gigantiska ölsejdlar kryssandes mellan alla som stod och väntade på ett ledigt bord, en stamgästtant som satt och smattrade med träpinnar i takt i bordsskivan… barnen backade ut så fort de kunde, Henric letade bord. Vi kompromissade och hamnade på ett annat ställe för middag.

Innan kollektivtrafikcirkusen tog vid, fast i motsatt riktning, hann vi slinka in i St. Michael katolska kyrka. Tyst, lugnt och vackert.

78 mil på en dag…

…då ska allt slutdestinationen vara nåt att se fram emot för att alla ska palla.

Från Krakow am See i morse, igenom stora delar av Tyskland (”oj, Berlin! oj, Leipzig! oj, Nürnberg!” och så vidare), lunch på IKEA i Fürth, med filtinköp som huvudsakligt ärende (INTE lika varmt som i Sverige), för att slutligen landa i München.

I morgon är invändigt arenabesök planerat. Blir Albin lika hajpad över insidan som han blivit av utsidan, får vi nog ha både honom och hans pengar i strama tyglar. 😄